Jag växte upp i en familj där ingen var kristen. Jag minns att jag, när jag var liten, en gång frågade min mamma om Gud fanns. Hon svarade att det kunde man inte veta. Själv så trodde jag att det fanns en Gud. Jag tyckte att det var ologiskt att världen kunde finnas till om ingen skapat den. Men denna tro betydde ingenting för mig, det var enbart en förklaring till att världen fanns.
Jag växte upp utan att ha några speciella funderingar över Gud. När jag var 15 år gammal flyttade jag tillsammans med min familj till Spanien. Vi bodde på Costa del Sol, så det var mycket uteliv. Korta skoldagar, mycket strandliv och på kvällarna ofta diskotek.
En kväll hände något speciellt som skulle förändra mitt liv. Jag skulle träffa min pojkvän på en bar i Fuengirola. Vi bodde i Los Boliches, så det var en promenad på ungefär en kilometer. Jag gick och tänkte på ingenting särskilt, när jag plötsligt upplevde Guds närvaro. Jag var helt övertygad om att det var Gud. Detta utan att jag hade tänkt eller bett någonting alls.
Från den dagen blev Gud det viktigaste i mitt liv. Jag läste allt jag kunde komma över om Gud, och gick ofta in i en kyrka och bad, kyrkorna var på den tiden alltid öppna i Spanien. Men jag var inte speciellt intresserad av kristendomen, jag läste hellre böcker om hinduism och buddism, ja, vad som helst som handlade om Gud. Med tiden hade jag byggt upp ett helt tankesystem som var en blandning av allt jag läst och egna tankar. Jag hade aldrig hört evangeliet.
Parallellt med mitt idoga sökande så upplevde jag mitt eget inre som allt mörkare. Jag visste att jag var en syndare, skild från Gud och på väg till helvetet. Ingen hade sagt det till mig, jag bara visste det. Men jag hade ingen aning om vad jag kunde göra åt det. Så fortsatte livet i några år.
När jag var 19 hade jag en dröm. Jag drömde att jag var på ett skepp mitt ute på havet. Skeppet höll på att sjunka och runt omkring mig hoppade människor i vattnet för att rädda sig undan det sjunkande skeppet. De hade alla en livbåt som var för 1 person. Jag hade ingen sådan livbåt, men jag hoppade i vattnet ändå. Det fanns inget land i sikte någonstans, det var mörk natt, och jag visste att när skeppet sjönk skulle jag dras med i virvlarna ner i djupet. Jag vaknade. Jag förstod vad drömmen betydde. Skeppet var världen som höll på att gå under. De människorna som hade en livbåt var de som hade Gud. Men jag hade inte Gud och skulle gå under tillsammans med världen.
Någon månad efter drömmen mötte jag för första gången en kristen. Jag satt på en bar, och en kristen ung kvinna kom fram och pratade med mig. Hon berättade för mig om Gud. Eftersom Gud var mitt största intresse lyssnade jag på henne och berättade i min tur för henne om mina teorier om Gud. Jag blev lite stött av att hon visade så lite intresse för mina teorier.
Efter detta första möte började jag stöta på kristna ofta, minst en gång i veckan och de kom alltid fram och pratade med mig. Men på något sätt lyckades jag aldrig förstå deras budskap. De berättade för mig att jag var en syndare på väg till helvetet. Det visste jag redan. Men vad skulle jag göra åt det? Så småningom kunde jag se att deras tro var annorlunda än min. De hade verkligen Gud i sina liv, jag hade bara tankebyggnader. De utstrålade en övernaturlig kärlek.
En gång när jag gick på gågatan i Torremolinos, dit jag hade flyttat, kunde jag känna liksom en kärlek i atmosfären. Jag tänkte att de kristna måste vara i närheten. Och efter en kort stund såg jag dem. Det de hade verkade ouppnåeligt för mig. Jag var alldeles för dålig. På detta vis förflöt cirka 6 månader.
En dag satt jag och väntade på tåget. Plattformen var på en upphöjning över gatunivån. Man hade utsikt över ett fält, och vid denna stunden var det en vacker solnedgång på andra sidan fältet. Jag tackade Gud att han hade gjort allting så fint. Jag förväntade mig inte att något skulle hända. Jag hade bett många gånger sedan min första gudsupplevelse, men aldrig upplevt att mina böner nådde högre än till taket ovanför mig. Men denna gång hände något. Jag upplevde igen Guds närvaro som för 4–5 år sedan. Men denna gång mycket starkare. Jag upplevde som om allt som var mellan mig och Gud var borta, och jag visste helt säkert att han tagit emot mig.
Jag var väldigt blyg under denna period i mitt liv. Jag hade många frågor om Gud, men vågade inte fråga de kristna för jag kände mig så dum och okunnig. De verkade vara sådana proffs på Gud. Jag bad till Gud att han skulle sända någon till mig som var på min nivå.
Någon vecka senare stötte jag ihop med en kompis jag inte sett på ett tag. Jag undrade var hon varit. Hon berättade för mig att eftersom hon hade problem med missbruk, så hade hon blivit sänd till ett kollektiv längre neråt kusten. Ett kristet kollektiv. Med tvekan berättade hon att hon blivit kristen. Wow!! Detta var vad jag bett för. Jag berättade ivrigt för henne att det hade jag också. Ingen av oss kunde tro att det var sant att den andra blivit kristen. Hon frågade mig om jag bett Jesus komma in i mitt liv. Det hade jag inte. Det måste du göra sa hon. Så senare när jag satt på bussen på väg hem bad jag Jesus komma in i mitt liv. Jag kunde då fysiskt känna hur något fyllde mig från huvudet, genom hela kroppen ända ner till tårna, och hur något annat samtidigt försvann.
Så började mitt kristna. liv. Jag flyttade sedan in i ett kristet kollektiv där jag blev döpt, fick undervisning och en grund för mitt kristna liv som jag sedan dess, det är nu 40 år sedan inte har lämnat och aldrig har ångrat.