Jag heter Emily, och är född i Kina, i en stad som heter Xi'an. Jag är enda barnet och när jag var 10 år flyttade mamma, pappa och jag till Auckland, Nya Zeeland. Där träffade jag för första gången på kristendom. Då gick min moster, som flyttade dit två år innan oss, ofta till en katolsk församling och ibland följde jag med. Jag minns att jag gjorde uppgifter med barnen, men allt jag lärde mig om kristendomen var att gudstjänster var tråkiga.
Efter över 4 år i Auckland fick mamma ett bra jobb i Sydney, så vi flyttade dit. I Australien har vi högstadium och gymnasium i ett, och där träffade jag de första kristna som verkligen imponerade mig. En kom att bli en av mina bästa vänner och den andra var en lärare som jag respekterade mycket.
När jag började plugga på universitetet var jag ganska öppen för nya idéer och människor och den första person jag träffade var en kristen, från en kristen grupp. Den dagen pratade jag några timmar med en annan kristen från gruppen och jag ställde jättemånga frågor. Några dagar senare träffade jag en annan kristen grupp som delade ut godis om man bara svarade på några frågor. I slutet frågade de mig om jag var intresserad av att läsa bibeln med någon och jag tänkte ”Varför inte?”. Då hade jag aldrig läst bibeln själv.
Under 2–3 månader träffade jag varje vecka två flickor som läste Markusevangeliet med mig. Då bekymrade jag mig inte om bibelns historia, utan om idéerna verkade logiska och om de var förenlig med varandra. Till exempel: varför är det intressant att en man dog för alla människor i historien, vem som helst som hade den chansen skulle säkert passa på att rädda alla. Men Bibeln säger att Jesus också är helt och fullt Gud. Okej, ett nytt problem – varför skulle Gud dö för människor? Vid den tidpunkten pluggade jag vetenskap och jag tror jag jämförde det så här: Att Gud vill dö för människor är som om jag vill dö för en bakterie. Det är helt ologiskt och inte troligt. Om jag vore villig att dö för en bakterie skulle jag vara galen. Men så är det med Guds kärlek. Den är ologisk och inte trolig för dem som inte vill ta emot Gud, men för dem som vill, är Guds kärlek ologisk och otrolig. I slutändan insåg jag att om Bibeln har rätt och det finns en allsmäktig Gud som älskar mig med en ologisk och otrolig kärlek, blir det mycket bättre för mig att Han tar hand om mitt liv. Om en professionell förare vill bli min personliga chaufför borde jag svara ”Varsågod och sitt, och tack så jättemycket!” Men till och med nu finns en konstant kamp i mig att jag vill ha tillbaka ratten och jag glömmer lätt att Gud är högre och mäktigare.
Men bibeln säger att jag inte är ensam, eftersom varje kristen upplever det likadant och Hans Ande bor i mig för att hjälpa mig och var och en av oss kristna. ”Det blir alltså ingen fällande dom för dem som är i Kristus Jesus. För Andens lag, som ger liv genom Kristus Jesus, har ju gjort oss fria ifrån syndens och dödens lag. Lagen, försvagad som den var på grund av den syndiga naturen, kunde inte göra det som Gud gjorde genom att sända sin egen Son i en syndig människas gestalt, som ett syndoffer. Så dömde han synden i hans kropp. Därför kunde lagens rättfärdighetskrav uppfyllas hos oss som inte leds av vår mänskliga natur utan av Anden.” Romarbrevet 8:1-4